Saltön-Anki Larsson om jakten på kärlek som 65-åring

I en öppenhjärtig intervju berättar Anki Larsson, 65, bland annat om nervdallret på scenen, pensionsvåndan och internetdejting.

Hur står det till världens bästa Anki?

– Just nu är jag trött. I lördags hade vi premiär med ”Människor och människor”, en föreställning i Västerås. Det blev en väldigt lyckad premiär, men efter åtta veckor med intensiva förberedelser var jag väldigt nervös när jag klev upp på scenen.

Men nu kan du ladda batterierna?

– Nej, det blir svårt. Jag hade faktiskt tänkt att jag skulle trappa ner och ta det lite lugnt, men jag har aldrig haft så mycket jobb som nu. Är fullbokad hela hösten. I morgon ska jag börja spela in ”We got this” – en tv-serie på temat Palmemordet. Det är med ett gäng bra skådespelare, bland andra Alexander Karim, Olle Sarri och Schiaffino Musarra. Själv ska jag spela Eva, en före detta polis som jobbar som bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Stockholm.

När tycker du att ditt jobb suger big time?

– Svår fråga, men för mig som har sömnproblem suger det verkligen att gå upp fem på morgnarna – för att jag ska sitta i sminket vid sex. Kvällarna innan en inspelning är jag alltid jättenervös. Jag måste ta sömntabletter för att somna. Och så ska man upp tidigt… Usch, jag verkligen hatar det.

Vem av dina tidigare tv-seriekaraktärer vill du helst väcka nytt liv i: hushållsroboten Vera i ”Äkta Människor” eller kärlekstörstande Emily i ”Saltön”?

– Jag vill väcka liv i båda två. Det är två vitt skilda karaktärer som man inte kan jämföra, men båda var jättekul att göra.

Har du någon kontakt med Sten Elfström, 77, skådespelaren som spelade Lennart i ”Äkta Människor”?

– Nej, vi skådespelare har inget privat umgänge. Det är likadant med Tomas von Brömmsen. Vi känner inte varandra. Man ses på inspelningen. Sedan släpper man varandra.

Visst är du en ganska allvarlig person?

– Ja, jag har en komisk ådra och begåvning som jag använder ganska mycket, men framför allt är jag en ganska allvarsam. Ibland kan jag nästan känna mig blyg och tillbakadragen. Jag är inte den som bullrar in i ett rum och tar plats. Sedan har jag ständiga problem med mitt självförtroende. Duger jag som jag är? Är jag tillräckligt bra? Kommer jag klara det här? Sådana tankar brottas jag med. Är det verkligen någon som vill titta på mig? Jag har en prestationsångest som är jättestark. Varje gång jag börjar ett nytt jobb ställer jag mig frågan: ”Kommer jag verkligen att fixa det här?” Det är nog bra att inte ta saker och ting för givna. Samtidigt är det psykiskt jobbigt att hela tiden ifrågasätta sig själv.

Känner du dig obekväm i ytliga sammanhang?

– Ja, verkligen. Jag blir galen när folk babblar oavbrutet. Har jättesvårt för det. Det ger mig ingenting. Sedan kan man flamsa, festa och ha det roligt, men om man sitter och pratar så vill jag verkligen att man lyssnar och har en dialog.

Vad värdesätter dina kompisar mest när det gäller dig? Är det att du är en bra samtalspartner?

– Ja, jag tror det. Man kan prata med mig. Och så är jag pålitlig och plikttrogen. Jag gör alltid mitt bästa. Jag är ärlig.

Vad kan man säga om Västra Skogen – området där du bor?

– Det ligger precis utanför Stockholm city. På en halvtimme kan jag gå in till Sankt Eriksplan. Nedanför mig är det vatten, man kan bada där på sommaren. Och så finns det en 4H-gård där det finns hästar, getter, får och höns. Åt andra hållet tar man sig till Sundbyberg – längst vattnet. Det är både natur och stad i ett, liksom.

Har du alltid bott i Stockholm?

– Ja, det har jag.

Och du är uppvuxen i Hässelby?

– Ja, det stämmer. Mina föräldrar var inte stockholmare. Båda flyttade dit. På 50-talet – efter kriget – var det bostadsbrist i Stockholm. Det var då förorterna byggdes: Farsta, Vällingby, Hässelby… Mina föräldrar fick en lägenhet i Hässelby gård. Redan på den tiden fanns det stora sociala problem där. Knark. Mina föräldrar höll ganska hårt i mig och mina syskon. Man fick inte göra vad som helst. Jag är tacksam för det idag.

Har du varit med om något dramatiskt i vuxen ålder?

– Ja, det är klart att det hänt en massa dramatiska saker. Båda mina förädlar har avlidit. Pappa blev bara 66. Han var sjuk. Det var ganska traumatiskt. Med jämna mellanrum åkte han in på sjukhus med allvarliga infektioner. Jag trodde hela tiden att det var slut. Det trodde han också. Ringde det sent på kvällen, tänkte jag: ”Nu har pappa dött”.

Vad hade han för sjukdom?

– En ovanlig blodsjukdom som heter Waldenströmska sjukan. Han levde ovanligt många år med den här sjukdomen. Det var något av ett mirakel att han levde så länge.

Är du fortfarande singel?

– Ja, det är jag.

Hur raggar man när man är i 65-årsåldern?

– Det undrar jag också. Hur gör man? Det är den ständiga frågan. För länge sedan testade jag internetdejting. Det gör jag aldrig mer, det var alldeles för jobbigt. Jag skulle jättegärna vilja träffa någon, men jag jobbar inte aktivt för att det ska bli så. Tycker att det är ganska skönt att vara själv. Jag rår över mitt eget liv. Som kvinna är jag jättestolt över att jag klarar mig själv. Jag har ett arbete, en inkomst, jag är en självständig människa. Är så jäkla glad för att jag bor i Sverige. Om jag verkligen går in för att träffa någon så skulle jag säkert lyckas med det, men det gäller att vara aktiv. Göra något. Åka på singelkryssning till Åbo, kanske. Man kan inte bara sitta i soffan och vänta på att prinsen ska dundra in i vardagsrummet på en vit springare. Det här är saker jag funderat mycket på. I pjäsen som vi spelar i Västerås just nu, gestaltar jag en 63-årig kvinna som heter Elisabet. Hon är verkligen ensam. Hennes jobbarkompisar peppar henne att gå med i Tinder. Så hon skaffar sig en Tinderapp, går med där och ser en massa gubbar som fladdrar förbi. Hon får panik och säger till sig själv: ”Är det så här det går till, då kommer jag vara ensam tills jag dör”. Så kan jag också känna. Det är ingen kul känsla. Min mamma och min mormor blev änkor redan när de var 60. Sedan levde de ensamma – länge. Mormor blev 92, mamma blev 86. Ibland brukar jag tänka: ”Så vill inte jag bli, jag vill inte leva ensam”. Men nu är jag på inne på den vägen…

Vad utmärker ditt hem?

– Jag älskar blått. Har en massa blå saker. Blå soffa, blå skålar och glas, blått porslin och blå väggar.

Vad stör du dig mest på: parmiddagar, paragrafryttare eller pratkvarnar?

– Alltså, pratkvarnar är nog värst. Problemet med pratkvarnar är att de tar sig narcissistiska uttryck. Pratkvarnar pratar hela tiden om sig själva och de är inte intresserade att höra vad någon annan tycker. Jag har kompisar som pratar i flera timmar utan att jag säger någonting. De märker inte ens att jag inte är intresserad.

Vad brukar du grubbla över?

– Hur länge jag ska orka jobba. Jag vet att jag kommer att få en väldigt låg pension. Det är inget problem, jag sitter inte i sjön. Det jobbiga är att jag inte sover så bra. Jag vaknar flera gånger på natten. Det gör att jag är ganska trött på dagarna. Mitt jobb är ganska ansträngande. Ibland vet jag inte hur länge jag ska orka…

Slutligen Anki, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Senaste tiden har det varit mina frukoststunder – på väg till Västerås. Jag köper min frukost på T-centralen och äter den på tåget. Det är en skön stund!

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Anki Larsson.
Ålder: 65.
Stjärntecken: Lejon.
Familj: Tre barn.
Jobbar som: Skådespelerska.
Aktuell med: Föreställningen ”Människor och människor” på Västmanlands teater. Driver dessutom teatergruppen Ö2 på Östgötagatan 2 i Stockholm ihop med Teresia Pettersson.
Bor: Solna.
God egenskap: Tålmodig.
Dålig egenskap: Kan ta för snabba beslut.
Älskar: Mina barn.
Hatar: Inskränkthet.
Borde: Motionera mer.