Sanna Nielsens dolda kamp – stödet från familjen
I podcasten Talk to me berättar hon nu om den dolda kampen.
– Ringde mina föräldrar och grät varje kväll, säger hon.
Sanna Nielsen är den folkkära artisten och programledaren som varit i rampljuset sedan hon var barn. Hon blev känd för det svenska folket efter att som 11-åring hamnat på topplistan med låten Till en fågel. Sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt och med åren har hon bland annat fått programledarroller för två av Sveriges största musikprogram - Allsång på Skansen och Melodifestivalen.
Men att slå igenom som barn har haft både sina för- och nackdelar. I musikkollegan och vännen Sarah Dawn Finers podcast Talk to me berättar Empty room-sångaren nu om den dolda kampen hon kämpade med under en längre tid.
FÅ SVERIGES HETASTE NÖJESNYHETER FÖRST: Ladda ned nya Hänt-appen här!
"Jag grät varje kväll"
Det är Sarah som tar upp det faktum att Sanna bara var ett barn när hon började åka på turnéer och omge sig av äldre män och mycket alkohol, och då hon själv vet hur sårbar man är som ung i den branschen frågar hon Sanna hur det påverkade henne. Och direkt tas Sanna tillbaka till en turné hon gjorde när hon var 16 år.
– Min första riktiga turné var 2001 efter Melodifestivalen. Då gjorde jag en jätteturné med Charlotte Perrelli och massa andra artister, och på den turnén tappade jag rösten och fick sjunga på stämband som i princip inte fanns. Och jag hade sån hemlängtan, säger hon innan hon fortsätter:
– Jag kommer ihåg att jag ringde mamma och pappa och grät varje kväll i fem veckor nästan.
Passade inte in med de andra
Hon berättar att den sociala biten var en utmaning för henne, och att hon med åren har lärt sig att bli bättre på sociala koder.
– Jag hade ju liksom inte jobbat med andra människor. Jag hade ju jobbat själv och nu skulle jag dela scen med andra och ha hänget med andra. Och jag hade inte de sociala koderna då. Det vet jag, att det har jag jobbat med jättemycket under åren som artist, att känna mig som en i gänget, berättar hon innan hon fortsätter:
– Men det gjorde jag inte då och det var inte på grund av dem, utan det var för att jag inte kom in i det. Alla tog hand om mig och var så snälla, men jag kände att "Gud vad jag gärna hade velat ha mamma eller pappa med mig".
Hon berättar att hon tillslut kände att hon behövde ha sin privata sfär och att hon sedan dess har dragit sig undan ganska mycket under åren som gått. Men när Sarah frågar om hon någonsin pratade med någon annan vuxen om det svarar:
– Nej, för jag tänkte inte att det var något problem så. Men det är klart att de märkte.