Sofias änglar 2019 – så gick det sen med familjerna

Familjer från den pågående säsongen, säsong 13, berättar öppenhjärtigt hur de lever i dag.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Pappan Andreas Rung gläds åt det lilla: ”Nu kan syskonen baka tillsammans i köket”

Säsong 13, avsnitt 6

Tingsrättsdomaren Andreas Rung, 41, och socialsekreteraren Kristina Blomberg, 39, kan skriva under på att en sjukdom kan vända tillvaron upp och ner. I Sofias änglar har tv-tittarna fått följa samboparets familjeliv i Västerås.

I familjen ingår barnen Felix, 3, Elvira, 8, och Alvin, 10. För fyra år insjuknade den sistnämnde – lille Alvin. Allt började med att han kollapsade. Några dagar senare fick familjen veta att han hade drabbats av leukemi. Snart kom nästa chock.

Under sjukhusvistelsen drabbades Alvin av en hjärnblödning. Blödningen drabbade både Alvins rörelseförmåga och tal. Dessutom har Alvin drabbats av epilepsi.

– Innan allt detta hände var Alvin glad och busig. Han hade mycket tankar och funderingar om olika saker, berättar pappa Andreas vars sons förutsättningar sedan dess förändrats.

Visserligen är leukemin besegrad, men Alvin kan bli ledsen när han inte kan leka på samma sätt som han gjorde fram till för fyra år sedan.

– Man ser på honom att han blir nere över det. Det känns ju ganska hårt, medger Andreas.

Alvin går i en grundsärskola som har hög personaltäthet. Han balanserar på gränsen till att kunna klara av en traditionell skolform, men förmodligen skulle detta alternativ bli för tungt för honom, tror Andreas.

Vad får du och din familj för praktisk avlastning?

– Alvin har personliga assistenter som hjälper honom, men assistenterna kan inte göra allt. Är Alvin ledsen och har ont så vill man självklart vara där som förälder. Likaså på nätterna om assistenterna inte vet vad de ska göra i olika situationer. Då träder man ju in oavsett om man har ansvar eller inte.

Hur har du förändrats som person under de här fyra åren?

– Svår fråga. Jag vet faktiskt inte. Det är klart att jag har förändrats, men det får nog andra svara på. Det jag kan konstatera är att jag inte längre har tid att göra en massa saker. Jag har jobbet. Sedan är det att sköta allt hemma. Man kan inte dra iväg på idrottsevenemang eller sticka iväg med kompisarna. Det utrymmet finns inte.

Har Sofias änglar haft betydelse för er?

– Ja, stor betydelse! Det har gett oss förutsättningar att hålla ihop familjen. Nu finns det större möjligheter för syskonen att leka tillsammans. Förut var köket ett problem. Det har blivit bättre. Nu kan barnen baka tillsammans.

Törs läkarna spekulera något om hur Alvins framtid ser ut?

– Nej, de har inga svar. Det börjar gå så lång tid sedan blödningen inträffade att Alvin knappast kan bli återställd. Frågan är hur långt han kan komma tillbaka. Just nu är det omöjligt att säga, avrundar Andreas.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Mamman Sara Eriksson Lindströms glädjeyra: ”Tjejerna är så glada över sina nya rum – och William har börjat prata!”

Säsong 13, avsnitt 4

Fram till för ett och ett halvt år sedan var familjen Eriksson-Lindström i Skutskär två mil söder om Gävle som vilken familj som helst. Mamma Sara Eriksson Lindström, 35, och pappa Andreas Lindström, 27, var fyllda med energi och föräldrar till lille William som då var ett år. Döttrarna Agnes, 14, och Filippa, 10, som Sara har från ett tidigare förhållande, tränade dans och tillbringade mycket tid i stallet. Familjen åkte utomlands och campade. Tillvaron var fartfylld.

Men det var då. Under Williams ettårskontroll omkullkastades allt. Det visade sig nämligen att William hade drabbats av en kronisk sjukdom: Diabetes typ 1.

– William hade gått ner i vikt, men jag var inte orolig. Han hade varit förkyld. Barn kan bli hängiga. Det brukar ju gå över. Men så fick vi veta att William hade diabetes och att det var en livslång sjukdom. Jag bröt ihop. Fick en chock. Började grina. Det blev svart. Det här var en torsdag. Ett par dagar senare fyllde han år och vi skulle ha kalas. I stället fick vi åka raka vägen hem, packa väskan och åka vidare till Uppsala sjukhus. När vi kom dit fick vi veta att läget var illa. Om vi hade väntat över helgen med att åka in så vet man inte hur det hade slutat. Vi kom in i sista stund. Det var jätteskrämmande att höra det.

De första dygnen efter diabetesbeskedet grät Sara oavbrutet.

– Sedan dess har livet blivit annorlunda. Jag visste i ett tidigt skede att det skulle bli jobbigt, men inte att det skulle bli så här jobbigt. Förut kunde vi vara spontana, nu måste vi planera allt i minsta detalj. Man måste ha koll på William och hans lilla väska som han har sin insulinpump i. När man minst anar det behöver William påfyllning av kolhydrater. Pumpen tickar inte på automatiskt, det är vi som måste göra alla inställningar. Om han ska sitta två timmar i en bil så vet vi att det krävs mer insulin än när han är ute och leker. Man måste räkna ut rätt mängd – både insulin och kolhydrater. Gör vi fel kan han dö. Man måste vara jättenoga med frukost, lunch, middag och mellanmål. Ingenting är som förut. Familjen blir uppdelad.

Williams sjukdom gör att Sara och Andreas tvingas jobba i skift – och sova varannan natt. Den som levt med den här typen av sömnbrist en längre tid, vet att levnadssättet är tortyrliknande.

Hur påverkas du av sömnbristen, Sara?

– Det är tufft och det märks tydligast på mitt humör. Det här har tagit på hela familjen. Tröttheten gör mig sur och surheten gör att jag får dåligt samvete. Ibland känner jag mig som en dålig mamma. Visst, jag känner mig i bättre skick nu än när vi spelade in Sofias änglar. Numera kan jag jobba halvtid, men resten av tiden känner jag mig död.

I augusti började William på förskolan. Han går där halvtid och har hjälp av en resursperson.

Märks det på William att han är sjuk?

– Nej, faktiskt inte. Han är som vilket barn som helst. Det är bara när värdena ligger högt som han kan bli arg och trött. Sedan kan han förstås grina när det sticker och vi byter slangar. Annars är han som vilken tvååring som helst. Han lever livet fullt ut, han busar och klättrar. Jag har aldrig varit med om något barn som har så här mycket energi – från morgon till kväll. Det är verkligen fullt ös och nu har han börjat prata.

Våren 2019 har varit den svåraste perioden tiden för familjen. Samma period var Sofias änglar på besök.

– Jag hade varit sjukskriven under vintern. På vårkanten kändes det som att vår familj höll på att krascha. Allt var skit. Till slut kändes det som att Andreas och jag nog skulle flytta ifrån varandra. Det var det som gjorde att jag sökte till programmet. Jag hade redan gått in i väggen och Andreas var på god väg att göra det. Det blev en ond cirkel med bråk och måsten. Andreas och jag hade absolut ingen tid för varandra, vi körde bara på som ett team.

Efter Sofias änglar har familjen kommit någorlunda på fötter. Sara går hos en psykolog. När hon blickar tillbaka sex månader i tiden, konstaterar hon att ljusglimtarna blivit allt fler.

– Sofias änglar har verkligen hjälpt oss. Tjejerna är så glada över sina nya rum och vi har fått en superfin altan. Där har vi suttit mycket i sommar, säger Sara och ler.

Hur hoppas du att tillvaron ser ut för dig och din familj när William fyller fem?

– Då hoppas jag att vi kommit så långt att vi påminner om den där familjen som vi faktiskt var för ett och ett halvt år sedan. Att vi vågar gå liten utanför boxen, att vi kanske kan ge oss iväg på en resa – och känna att vi har läget under kontroll.

◼️ ◼️ ◼️

✔︎ Helena Brynte berättar om saknaden efter livskamraten Ulf: ”Jag sträcker mig efter handen som inte längre finns”

Säsong 13, avsnitt 1

Torsdagen 26 april 2018 rämnade marken under familjen Bryntes fötter. Familjefadern Ulf Brynte fick ett epileptiskt anfall och efter en EEG-röntgen på sjukhuset med efterföljande operation kunde läkarna konstatera att han hade drabbats av glioblastom – en allvarlig form av hjärntumör.

400 dagar senare – tisdagen 4 juni 2019 – drog Ulf på sig änglavingarna och lämnade jordelivet. Han blev 54 år.

Medan dottern Elin, 15, och sonen Pontus, 21, förlorade en älskad far, förlorade skoladministratören Helena Brynte, 50, sin livskamrat som hon 31 år tidigare hade träffat och blivit djupt förälskad i.

– Jag var 18, Uffe var 24. Jag tävlade en häst åt en bekant och han var medryttare på en häst i stallet bredvid, minns Helena.

Hur var Ulf på den tiden?

– Han var skitsnygg och glad. Han hade gott självförtroende och såg möjligheter i allt!

Vad tycker du har varit kämpigast med den här tidsperioden – från att läkarna ställde Ulfs cancerdiagnos och fram till nu?

– När sjukdomen verkligen började påverka honom som person. Efter hjärnoperationen i maj 2018 blev han lite personlighetsförändrad. Han fick utbrott, det är tydligen ganska vanligt efter hjärnoperationer. Under hela hösten jobbade han med Alcazar (Ulf var ljud- och ljustekniker och produktionsansvarig på konserter och events, redaktionens anmärkning). Jobbet var nog hans sätt att överleva ett tag till, han älskade sitt jobb. Han var jättesjuk men jobbade med både lunginflammation och feber. När han var med Alcazar i Göteborg blev han så sjuk att han blev inlagd på Sahlgrenska. Det var en stökig tid, säger Helena.

Sjukdomen och den mentala påfrestningen gjorde både Helena och Ulf ledsna.

– Uffe blev svullen av allt kortison. Han tyckte inte om att se sig själv i spegeln. Sedan fick han olika former av anfall. Sista spelningen gjorde han på nyårsafton. Därefter – under början av 2019 – blev han allt sämre. Då började olika typer av anfall att eskalera. Alltifrån förvirringstillstånd till stora epileptiska anfall med medvetslöshet och ambulanstransporter som följd. Han fick Afasi som drabbade talet, fick svårt att göra sig förstådd och blev sakta förlamad i höger sida. Jag vet inte hur många gånger han ramlade ner för trappan till undervåningen.

Hur föddes idén att ni skulle vara med i Sofias Änglar?

– Vår dotters rum var extremt lyhört. Satt hon där med en kompis kunde man höra precis allt som de pratade om. Det tyckte hon var jättejobbigt, hon valde till slut bort att ta hem sina kompisar. Istället åkte hon hem till dem. Det var alltför lyhört hemma, helt enkelt. Sedan hade vi ett ganska stort rum i källaren som var fullt med svartmögel. Jag föreslog det här med Sofias Änglar, men Uffe ville absolut inte vara med. Men lite längre fram, när han fick besked om att cellgifterna inte längre fungerade, att det inte fanns något mer att sätta in, då öppnade han sig, berättar Helena.

På frågan om deras sista tid var ett nattsvart mörker, svarar Helena blixtsnabbt och utan tvekan:

– Det fanns bra stunder! Vi kunde i och för sig inte göra alla saker som vi hade tänkt göra. Åka till Spanien, till exempel, men vi hann prata om allt. Han visste hur han ville ha begravningen. Han visste vilka låtar som skulle spelas. Han visste att han ville spridas i havet. Allt sådant ventilerade vi.

Makarnas önskan var att Ulf skulle få somna in hemma, men så blev inte fallet. De två sista månaderna i sitt liv var Ulf på en avdelning för patienter i livets slutskede. Ett dödens väntrum.

Sa Ulf något speciellt som du anammat?

– Ja, två saker. ”Bara för att jag dör så får du inte sluta leva”. Sedan slängde han sig ofta med sägningen: ”Krama livet”.

Begravningen blev fin och precis som Uffe ville ha den. Vännen Uno Svenningson sjöng. Kollegorna, släkten och vännerna slöt upp. Några veckor senare begav man sig ut på Östersjön i Ivar Kreugers 15 meter långa, gamla lyxyacht. Där sänkte man ner askan efter Ulf i en urna.

– Det var fantastiskt vackert. Det var jag, Uffes mamma och bror, våra barn och några nära vänner. Det blev jättefint, berättar Helena.

Hur ser din saknad ut idag?

– Det är så otroligt olika. Någon kan säga något som utlöser en saknad. Och ibland, när det händer något bra eller dåligt, tänker jag: ”Jag måste ringa Uffe och berätta”. Det är första tanken. Sedan kommer jag på att han är död.

Lever han kvar i dina nattliga drömmar?

– Nej, däremot brukar jag lägga ut min högerhand på hans sida sängen. När vi hade gått och lagt oss brukade vi nämligen hålla varandras händer. Det kan jag göra ibland bara för att… Jag sträcker mig efter handen som inte längre finns, liksom, säger Helena.

För att bearbeta det obegripliga slutet har hon startat en blogg (finns att läsa här). Förutom att sätta ord på sina känslor stärks hon av kontakten med bloggläsarna. Vissa läsare har varit med om exakt samma sak som hon, andra har precis fått ett cancerbesked.

Har du någon vän som finns där för dig – eller känner du dig ensam i sorgen?

– Jag har en vän som jag träffade på gymmet för fyra år sedan. Anette heter hon. Hon har varit helt fantastisk. Sedan har jag Uffes bästa kompis och chef som heter Sören. Sören och hans Carro… Fantastiska människor. Handlingskraftiga. Jag minns när vi skulle ha begravningsmottagning hemma. Det skulle komma över hundra personer och jag visste inte hur jag skulle mäkta med. Det saknades platser. ”Släpp allt, vi löser det”, sa Sören. Och så fixade han och Carro allt!

Helena tystnar, samlar tankarna.

– Redan i juni förra året startade Sören en Facebookgrupp – Bryntes backstage – som Uffe och jag inte visste något om. Uffes kollegor samlade ihop pengar. För pengarna byggde de en stor altan på baksidan av huset. Sedan byggde de ett inglasat uterum med elvärme i golvet – och så köpte de en jacuzzi! De skickade iväg oss en helg. När vi kom tillbaka var allt iordningsställt och så blev det stor fest på kvällen. Det var makalöst!

Har du blivit bitter på livet?

– Ja, jag kan bli förbannad. De senaste åren har två vänner fått cancer. Pappa gick bort i cancer för två och ett halvt år sedan och nu min man… Ibland ställer jag mig frågan: ”Varför just vi?”

Hur önskar du att ditt liv ser ut om tre år?

– Det är klart att jag vill gå vidare, men jag har svårt att se mig i någon relation framöver. Det har jag faktiskt. Det jag framför allt hoppas är att mina barn ska ha det bra, att de ska må bra och känna sig trygga. Sedan hoppas jag att vi fortfarande bor kvar i huset. Jag vill inte lämna det här.

◼️ Sofias änglar sänds onsdagar kl 21.00 på Kanal 5 och Dplay.