Steffo Thörnquist: "Läkarna upptäckte en tumör"
Steffo Törnquist, 61, har en diger meritlista. Här finns allt från att bygga TV4 till att producera dokumentärer, chefa på dagstidning, krönikera, skriva böcker, släppa cigarrkollektioner, sitta i styrelser och där emellan hinna vårda sin fru och njuta av golf. Vi har stämt möte och ses på Mocco, ett café alldeles i närheten där livsnjutaren bor, spatiöst på drygt 200 kvadrat – ett hem värderat till 20 miljoner i runda slängar.
Du utstrålar självkänsla, var kommer den ifrån?
– Jag fick odelad uppmärksamhet och kärlek hemifrån, däremot fick jag aldrig några pengar. Mina föräldrar hade en klädbutik i Linköping och jag fick redan som liten hjälpa till med allt.
Var en rik familj, alltså?
– Vi var övre medelklass, de flesta i Linköping kände igen vår familj. Jag var hygglig på idrott, höll på med nästan all bollsport som handboll, squash, fotboll och tennis. Min mammas familj är av judisk börd och halva släkten gick åt under andra världskriget. På den sidan är det lite av ett matriarkat, rätt nära en Woody Allen-film, det har alltid varit mycket livliga diskussioner hemma.
Hur var du som skolbarn?
– Jag var nog rätt jobbig, minns att jag dissade fysikläraren och hans snack om parallella linjer, att de aldrig kunde skära varandra. Och om någon sa att jag skulle gå till vänster, gick jag till höger.
På tal om familjen, din pappa gick bort i prostatacancer för några år sedan, hur var det att följa hans sista resa?
– Han hade otur med behandlingen av cancern, fick en rad blodförgiftningar, det sög musten ur honom på slutet. Min syster och jag var där, vakade över honom, spelade hans favoritmusik, Beethovens femte pianokonsert andra satsen, och förklarade hur mycket vi älskade honom. Vi hade bra samtal på slutet, lovade honom att ha tand om mamma. Vår lilla kärnfamilj med mamma i spetsen var där när han tog sitt sista andetag, för att vara en död var det en fin död.
Du är ju pappa till Max, 29. Hur har föräldraskapet förändrat dig?
– Hans mamma Karin fick ett epileptiskt anfall under förlossningen. Läkarna upptäckte en elakt positionerad tumör och hon blev delvis förlamad. Jag fick ta ett stort ansvar. Max sov på mig med mitt lillfinger som napp, han var med mig överallt. Hans mamma var på sjukhus och kunde inte ta hand om Max mer än korta stunder, men fantastiskt nog lärde han sig som spädbarn att leka med hennes friska sida. Men det var en jobbig period. När vi senare separerade, när han var fyra, bodde Max mest hos mig för närheten till skolan, men han har alltid haft fin relation med sin mamma.
Hur var det att bli ensamstående pappa?
– Det finns alltid en sorg när ett förhållande inte håller men också något skönt i att delvis leva ett icke föräldrarliv, dubbla känslor. I samma ögonblick Max ploppade ut förstod jag för övrigt meningen med livet, som dittills hade varit en gåta.
Har du varit en hönspappa?
– Det finns ju nu förstås en ständig gnagande oro, föräldraroron, den får jag leva med. Oron sitter ju hos mig, inte i min fenomenale son, som klarar sig utmärkt i världen. Nu bor han i Filippinerna och försöker få ihop byggprojekt, och han gör det strålande.
Saknar du barnbarn?
– Ja, jag saknar det så in i baljan, jag älskar barn och jag vill inte bli för gammal för att kunna brottas.
Du var med i ”Let´s Dance”, skapar cigarrer, skriver böcker och föreläser bland annat. Hur hinner du allt?
– Jag är 61 år nu och fortfarande barnsligt förtjust i att lära mig saker. Just nu försöker jag bli SM-skytt i lerduva. När det gäller Let´s Dance var jag i uselt fysiskt skick men dansandet gjorde susen. Jag och min danspartner Cissi dansar fortfarande ibland och hörs varje vecka.
Du har ju varit extremt lojal under åren mot din arbetsplats på TV4 och Bo Strömstedt på Expressen fick dig att stanna flera gånger. Hur gick det till?
– Jag försökte säga upp mig fyra gånger men blev alltid övertalad att stanna. Han lät mig hållas som stilist, petade aldrig i mina texter, lät mig applåderande och uppmuntrande växa. Idag är det tyvärr ett skämt att läsa tidningen rent språkligt.
Vad är du mest nöjd över i ditt arbete?
– Under mina snart 40 år som murvel har jag aldrig missat en deadline, däremot har jag alltid själv bestämt hur jag ska utföra mitt arbete. Ingen har fått bestämma åt mig. Det finns förstås en risk i att vara så envis och jag är alltid beredd på att få sparken, men det har hittills aldrig skett.
Klimatet och språket har förändrats på TV4. Det finns mer utrymme för spontanitet. Är det en medveten strategi?
– Jag vill tro att jag har del i den förändringen. Inget blir ju mindre seriöst för att det görs med gott humör. Tyvärr är en del vackra, unga tjejer i farozonen i medievärlden, de kan tvingas få uppfattningen att de måste vara tråkiga och gravallvarliga för att bli trovärdiga. Jenny (Strömstedt) och jag har så kul när vi gör ”Nyhetsmorgon”, det grundar sig i personligt förtroende, journalistisk tillit och att vi vet var gränserna går.
Varför klickar ni så bra?
– Vi tänker extremt lika och det är väldigt mycket för hennes skull jag stannar kvar på 4:an. Hon har en underbar dubbelhet, kan vara både knivskarp och god dag yxskaft, både skör och stark, närvarande och vimsig. Tyvärr är vi lika barnsliga också och får då och då oprofessionella fnitterspel, men vafan, det är inte hela världen, inget med tv är hela världen.
Vad är bäst med din fru Carro?
– Vi gifte oss för åtta år sedan, vi är ju inga duvungar någon av oss, så vi är rädda om varandra och tänker oss att åldras tillsammans. Hon är ju både klok och vacker, och träffar dessutom en golfboll bra,
De här livsnjutarfasonerna, är det inte lite snobbigt?
– Inte alls, det handlar om kvalitet. Ska man äta är det bra om man äter något gott, ska man läsa en bok är det bra om författaren har ansträngt sig och behärskar tanke och språk, ska man köpa en hagelbrakare är det bra om kolven är snyggt ådrad. Ju mer man kan om en sak, desto större blir upplevelsen. Det kan kanske verka snobbigt men inte i mina ögon.
Hur ska man vårda livet bäst?
– Livet är för kort för att slarvas bort på dålig mat, fula bilar och dålig hissmusik. På allt som dränerar. Man ska vara noga med livet.
Har du blivit rik på allt du gör?
– Jag har tillräckligt med pengar för att göra vad jag vill, bo var jag vill, äta vad jag vill, jobba med vad jag vill. Hade jag velat ha lustjakter och helikoptrar hade pengarna förstås inte räckt. Vi får se hur länge till jag jobbar, det beror lite på Carro, hur länge hon håller på.
Se när Steffo lär reporter-Lotta att röka
Foto: Malin Bondeson, IBL