Steffo om sina okontrollerade anfall: ”Otroligt smärtsamt”
”För mig är det en mardröm”, berättar han.
Steffo Törnquist, 66, är en programledare programledare hos TV4s Nyhetsmorgon sedan över 20 år tillbaka. Han är väl omtyckt hos tittarna, inte minst för att sitt lediga sätt att vara och hur han ofta verkar ha nära till skratt.
Den närheten till skratt har gjort att Steffo många gånger har brutit ihop av högljudda glädjeyttringar under direktsändning. Härligt kan många tycka, men för honom har den egenskapen funnits med länge, och ibland uppkommit i mindre passande situationer.
Till Aftonbladet berättar Steffo med egna ord om orsaken bakom uppkomsten av skrattattackerna, som enligt han delvis beror på att programmet spelas in tidigt på morgonen:
– Det är inte bara det att jag är omogen. Det är också det att man är trött på morgonen och ser bilder framför sig, och då spricker det, förklarar han.
Traumatiska skrattminnen sedan barnsben
För de tittare som följer Nyhetsmorgon missar sällan den härliga stämningen som ofta äger rum mellan programledare och gäster. Det är kanske inte helt lätt att vara allvarlig i alla samtal om ens yrke går ut på att träffa spännande personer.
Att på det dessutom ha nära till att plötsligt bryta ihop i skratt kan ställa till det med okontrollerade situationer. Steffo har dragits med sina skrattanfall sedan lågstadieåldern, och berättar om sitt första traumatiska minne:
Videos från Hänt
– Mitt första traumatiska minne av det där var i andra klass. Vi läste geografi, och jag växte upp i Linköping, så det var Östergötlands geografi. Då finns det en vik som som heter Slätbaken. Jag såg framför mig en massa släta bakar som stack upp ur vattnet, säger han till Aftonbladet och fortsätter:
– Jag kunde inte sluta, och så har det tyvärr fortsatt i livet.
”Otroligt smärtsamt”
Att komma undan med plötsliga skrattattacker är kanske enklare som barn, än som programledare i pensionsåldern. Även om tittarnas kritik mot Steffos härliga skratt ekar med sin frånvaro, känner han en något bekymmersam inför sitt beteende:
– Det är ju otroligt smärtsamt när man är i pensionsåldern och hyggligt välutbildad med olika universitetsexamen, att sitta där som en jävla fåntratt och garva.
– Det får ju inte ske egentligen. Jag fattar att det är härligt att titta på, men för mig är det en mardröm. Det sitter en vuxen människa i ett viktigt program och ska leda det och försöka säga halvkloka saker, och så bara går det åt helvete. Men det är som det är.