Thorleif Torstenssons änka Lisbeth om livet – 1,5 år efter makens död

Efter reklamen: Sveriges största dansbandsstjärnor genom tiderna

Läget, Lisbeth?

– Det är så bra som det kan vara. Jag känner att jag kommit en bit på vägen. Jag har sålt villan i Båstad och flyttat tillbaka till Varberg, min hemstad. Det är där jag har mina rötter.

Den 10 januari 2021 drog Thorleif på sig änglavingarna och lämnade dig och en sörjande nation, 71 år gammal. Detta efter att han insjuknat i Covid -19. Hur har din tid efter Thorleifs död varit?

– Jättetuff. Den som inte varit med om det här kan nog inte föreställa sig hur hemskt det är. Det känns så orättvist. Vi hade precis börjat våra liv. Så kändes det. Vi hade bott ihop i fem år. Precis byggt färdigt huset. Väldigt sorgligt. Jag har honom i mina tankar precis hela tiden.

Hur gick det till när du och Thorleif träffades en gång i tiden?

– Han brukade säga att ”jag har tyckt om dig sedan 80-talet”. Jag har varit ute och dansat mycket i mina dagar. Det var så vi lärde känna varandra. Men en gång – 2006 på Björkgården i Varberg – hände det något. Jag gick in backstage och sa hej. Det fanns ingen ledig stol och då sa ”Tolle”: ”Sätt dig i mitt knä!”

Vad hände sedan?

– När jag gick därifrån kom han efter och frågade om jag ville ringa honom…

Och det gjorde du?

– Ja, samma natt, (skratt). Snart träffades vi i Uddevalla. Då kände vi att ”nu är det vi”.

Ni fick 15 år ihop. Vad gjorde Thorleif älskvärd?

– Han hade ett väldigt stort hjärta, han var så fin mot alla han mötte. Aldrig några divalater. Han slog sig aldrig för bröstet och sa att ”jag heter Thorleif Torstensson”. Han var helt fantastisk. Alltid. Han var min bäste vän.

Thorleif Torstenssons kamp mot covid

Den första juni 2019 stod bröllopet, men ni fick bara ett och ett halvt år ihop som makar. I början på januari 2021 insjuknade Thorleif...

– Ja, det är fruktansvärt. Jättetråkigt. Det känns så orättvist.

Vad hände?

– Vi blev sjuka båda två. Jag fick lite feber och tappade luktsinnet. Det var det enda jag fick. Han fick en väldig hosta. Sedan hög feber. Då åkte vi in. Det är det värsta jag varit med om... Du vet, jag körde in honom till sjukhuset. Utanför entrén tog vi farväl av varandra, sa att vi älskade varandra. ”Vi hörs i telefon ikväll”, sa han och gick in. Jag fick inte följa med in, det var ju corona… Detta var dagen före nyårsafton, en onsdag. På fredagen blev han flyttad till IVA. Han låg där till fredagen efter. Då blev han plötsligt sämre. Jag tyckte att det kändes så hemskt att han skulle behöva ligga där helt själv, men undersköterskorna och sjuksköterskorna var helt underbara och pratade med honom väldigt mycket. Han och jag kunde också prata en del i telefon.

Sedan kom det obegripliga slutet: döden…

– Ja, och jag var med honom. Hela den söndagen fick jag vara med honom. Det känns så skönt – samtidigt som det är så hemskt... Man tror inte att det är sant. Ibland känns det som att han är ute på turné, att han snart kommer tillbaka, att dörren ska öppnas och att han ropar: ”Hej älskling, nu är jag hemma!”

Hur blev det sista avskedet?

– Jättefint. Nottebäcks kyrkogård i Norrhult. Det är där han är född. Vi spelade Thorleifs låtar som jag visste att han tyckte om. Någon gång, för länge sedan, sa ”Tolle”: Om jag går före dig så vill jag ha en jordbegravning”. Det kändes naturligt, sa han. Bandmedlemmarna var kistbärare, de fick föra honom till sista vilan. Det kändes fint, de hade ju känt varandra i 50 år.

Lisbeth om nya barnbarnet Valter

Hur mådde du under den första akuta sorgetiden?

– Det kommer jag knappt ihåg, det är en tid som jag bara vill glömma.

Flydde nära och kära in i den berömda tystnaden?

– Nej, tvärtom. Jag hade jättemycket vänner hos mig. Vissa tog med mig på promenader. Min dotter och hennes familj har betytt väldigt mycket från dag ett. För att inte tala om alla fina vänner. Alla har funnits där för mig, jag har verkligen fått fin uppbackning!

Och så har det kommit in ett nytt liv i ditt liv?

– Ja, precis. Valter. Mitt barnbarn. Han blir ett år i slutet av augusti. Valter är mitt allt, han är min nya stora kärlek.

Skådespelerskan Anki Lidén, som är mamma till bortgångne Tim ”Avicii” Bergling, berättade nyligen att hon fortfarande inte klarar av att lyssna på sin sons musik. Smärtan är för stor. Är det likadant för dig när det gäller din makes låtskatt?

– Nej, faktiskt inte. Ibland sätter jag mig ner och lyssnar på några låtar. Det känns jätteskönt att få höra honom. Visst, tårarna rinner, men det är bra. Tårarna måste ut. Andra gånger kan jag sitta och prata högt för mig själv. Jag pratar nästan som att han vore här. Hans själ har vandrat vidare och den finns runtomkring mig hela tiden.

Finns det någon ny kärlek i ditt liv?

– Inte förutom bebisen, (skratt). Det andra känns avlägset.

Så lever Lisbeth efter Thorleifs död

Hur har din makes död präglat dig?

– Jag tar inte längre livet för givet. Jag ser verkligen till att fånga dagen. Livet kan förändras på ett ögonblick. Jag har svårt för folk som gnäller om bagateller. Jag känner också att jag blivit mentalt starkare. Man blir stark av att ta sig igenom en sådan här tuff sorg.

Vad som Thorleif tyckte var viktigt har du anammat lite extra?

– Varje fredag hade han som vana att städa. När jag kom hem från jobbet var det rent och fräscht – och så hade han köpt blommor och en flaska Kava. Varje fredag fortsätter jag att köpa fräscha blommor. Jag dricker inte kava varje fredag, men blommorna finns där.

Vad har du för tankar om framtiden – den vi inte vet något om?

– Jag kanske hoppas att jag någon gång möter kärleken igen. Kanske inte att jag flyttar ihop eller gifter mig, men att jag hittar någon som jag kan ha roligt tillsammans med. Man vill inte alltid vara det femte hjulet. Om det blir så återstår att se. Jag försöker se allt ljust. Det har verkligen varit nattsvart, men jag måste gå vidare i livet. Jag tror inte att ”Tolle” hade velat att jag skulle sitta här och deppa ner mig.

Skrattar du oftare än du gråter, numera?

– Ja, det gör jag.

Livet är fint?

– Ja, det är det. Livet är fantastiskt!

FOTO: Privat, TT