Tobias Karlsson som det sorgliga uppbrottet: "Man tror det ska räcka med bara kärlek"
Han svarar snabbt. Dansaren Tobias Karlsson, 38, vill gärna möta mig i ett samtal om livet och dansen, men också om den svåra tiden då han blev mobbad.
Han är uppväxt i lilla Östansjö utanför Hallsberg bara några mil från mitt eget barndomshem och jag konstaterar, till min stora glädje, att han har närkingskan kvar.
– Min 34-årige bror Daniel och mina föräldrar bor kvar. Jag är hemma några gånger i halvåret, de betyder mycket för mig, berättar Tobias och beställer frukost på Rival i Stockholm där vi ses.
– Det fanns ju inte så mycket att göra förutom att spela fotboll och åka skidor och jag var dålig på båda. Jag visste tidigt att det var dans jag ville hålla på med. Tränade så mycket hemma att det blev hål i golvet, vi fick slipa om vart femte år för jag buggade så mycket, säger han med ett skratt.
Överhuvudtaget har han nära till ett leende och det är svårt att förstå att det döljer sig en tuff barndom där bakom.
– Jag började dansskola på eftermiddagarna. Och det var jobbigt. Umgicks mycket med tjejer under den här perioden och fick väl ett feminint rörelsemönster. Jag blev mobbad, mest i korridoren av de som var äldre. Inte så mycket av de i klassen, men när man gick till danslektionerna på efter-middagarna var det jobbigt. Mina föräldrar visste inget. Jag hade ont i magen ofta och ville aldrig gå och lägga mig, ville inte att det skulle bli morgon och skola. Tiden i sjuan och åttan var värst.
Redan vid 15 års ålder åkte Tobias till USA som utbytes-student. Han behövde en paus och bestämde sig för att inte dansa alls under tiden där.
– Tänkte bara göra typisk manliga saker som att köra motorcross, bli manlig. Men så såg jag att man kunde gå en kurs i balett och tänkte ”Jag tar bara en lektion” men blev fast och det blev fler. Jag älskade det.
När han så småningom började gymnasiet träffade han Jocke.
– För första gången fick jag en kompis. Alla älskade honom och ville ha honom i sin klass men så bytte han till min. Han stod upp för mig under tre år och är fortfarande min bästa vän.
Tobias ville bli arkitekt och flyttade till Stockholm för att gå utbildningen i ett år. Sedan återvände han till Hallsberg för att jobba som lärare i tyska och svenska ett halvår och kom ut som homosexuell.
– Man väntar och våndas i så många år över att berätta, du tror att hela världen ska vända sig emot dig, men när jag väl kom ut var det inte så farligt. De flesta var coola, vilket var en sten som föll från mitt bröst. Mamma tog det hårt, de första veckorna var hon ledsen. Barnbarn, HIV, aids, ”Vad ska mormor säga?”. Men så läste hon boken ”Bög – så funkar det” (DN) av Calle Norlén och kom med den tryckt mot bröstet när hon läst kapitlet om allt man inte skulle säga när någon kom kommer ut och nu är det förstås inga problem alls.
Tobias flyttade till Danmark i sju år. Började tävlingsdansa med världskända dansaren Vicke Jo Ringgaard och tränade mellan 8-14 varje dag.
– Allt handlade om dans. Kom trea i World Cup och Europacupen, Sedan frågade danska Wallmans salonger om jag ville börja jobba hos dem och även danska Let’s dance hörde av sig. Jag gjorde tv-tävlingen i fyra säsonger och var på Wallmans ett år.
Därefter började Tobias jobba med svenska Let’s dance under flera år med avbrott för medverkan som jurymedlem i Talang.
– Det bästa med Let’s Dance är alla möten med människor. Och det händer något när man dansar, tar i varandra. Det är väldigt förlösande och terapeutiskt. Människor som i vanliga fall är väldigt kontrollerande måste helt plötsligt släppa allt och det väcker känslor.
För tre år sedan drabbades han av den stora kärleken under en semester i Barcelona. Han mötte polske Tomasz Józiewicz, 28, och några månader senare flyttade pojkvännen till Sverige.
– Han hade inte kommit ut ännu och det är klart att det var en chock för hans föräldrar när han berättade att han var bög, hade träffat en tio år äldre man och skulle flytta till ett annat land.
– Man tror att det ska räcka bara med kärlek men det gör det tydligen inte. Han är fantastisk. Vi är vänner, men vi var som pusselbitar som inte riktigt passar in i den andra. Jag känner att jag inte riktigt räcker till. Min passion är min dans. Det är inte som ett jobb, det är mitt liv. Jag är inte ledsen, men jag tycker förstås det är synd att det tog slut. Nu har vi tagit ett beslut att inte ses så mycket, men han jobbar med produktionen Move your feet, sköter den grafiska designen och är jätteduktig.
Nyligen hade Tobias en välgörenhetsgala med sin dansgrupp Move your feet som han startade för tre år sedan. Föreställningen En dans på rosor har turnerat runt i höst och kommer till Örebro, Södertälje och Åland under våren.
– Ett fantastiskt gäng, jag är så stolt över dem.
Kaffet är kallt. Frukosten slut. På tallriken ligger några torra sconesbitar kvar. Tobias ska hem till lägenheten ett stenkast bort. Han lär inte vara singel länge, tänker jag.
Foto: Stella, Karin Törnblom