Vicky von der Lancken om sorgen efter sin mamma

Hon har många namn. Nöjesdrottning, producent, teaterchef men heter egentligen Vicky Lillemor Birgitta von der Lancken, 73. Vi sitter i hennes arbetsrum på Oscarsteatern i hjärtat av Stockholm.

Golvet pryds av en orientalisk matta, på väggarna finns affischer för alla hennes produktioner genom åren som ”Jersey Boys”, ”Rock of ages”, ”I hetaste laget”, ”Knäpp igen”, ”Sugar”, och ”Singin in the rain”. Ett slags teatrarnas Hall of Fame konstaterar jag. Vi sätter oss ner. Kaffe till mig.

– Jag är från Husqvarna och adopterades bort. Mina föräldrar skilde sig och hade ingen möjlighet att ta hand om mig och när jag var åtta månader var det en familj som inte själva kunde få barn som kom och ville träffa mig. Jag var ett väldigt skrikigt barn men just då, när min adoptivpappa kikade ner i vagnen log jag mitt allra bredaste leende och han sa ”Det här är vår flicka!”.

Vicky blev väldigt älskad men när hon var drygt 6-7 år drabbades hennes adoptiv-mamma av livmodercancer och blev snabbt sämre. Vicky skickades bort varje gång man trodde att slutet närmade sig.

– Det var fruktansvärt. Jag fick panik varje gång telefonen ringde där jag var. Minns så tydligt att jag bara skrek och sprang och ville inte att de skulle svara. Jag visste ju vad som väntade, att mamma var död. Hon var så stark och ville inte visa att hon var sjuk men både jag och hon förstod att hon inte skulle överleva. Vi kanske inte ses mer, sa mamma till mig.

Vicky sitter stram i stolen. Samtalet har tagit en helt annan vändning än vad jag trodde. Jag hade ingen aning om det här. Antingen är jag dåligt påläst eller så har hon inte pratat så mycket om det tidigare.

– Nej, bara i mitt sommarprat egentligen säger hon.

Vicky växte upp ensam med sin adoptivpappa. Han var väldigt kärleksfull och fin och försökte vara både mor och far på samma gång.

– Men han var inte så jättelycklig och inte jag heller. Jag kände mig väldigt ensam och jag saknade mamma så det gjorde ont.

När Vicky var elva år gifte fadern om sig vilket inte var så lyckat eftersom den nya frun inte var så förtjust i bonusdottern. Först när Vicky var 15 år fick hon via sin styvmamma reda på att hon var adopterad vilket blev en rejäl chock.

Adoptivpappan gick bort när hon var 25 men hann träffa hennes son Johan som då var sex månader.

– Förutom Johan ser jag mina vänner som familj. De är väldigt viktiga för mig.

Efter nian började Vicky sjunga i Folkans ungdomsrevy och medverkade i Veckans revy på Liseberg då hennes pappa som först förkastat hennes medverkan ställde sig upp och ropade på bred småländska ”Det där är mi flicka, den där mörka till höger!”.

Vicky tog sig till Stockholm för att gå Birkagårdens musikhögskola, hon sjöng lite extra på Nalen, träffade Johans pappa Ernst 1963. De bodde på Mallorca i tio månader då han fick jobb på Olas Bar, den första svenska baren där, de skilde sig efter att de flyttat hem när Johan var i tvåårsåldern.

– Jag var ensamstående, började senare arbeta med en trubadurförening med bland andra Bengt Sändh och Cornelius Wreeswijk.

Senare började Vicky jobba som sekreterare hos Lill-Babs, 78, där hon stannande i tolv år.

– Därefter kom Povel Ramel och Hasse&Tage och bad mig producera ”Tingel Tangel” på Tyrol, sedan jobbade jag med Povel i 19 år, gjorde även ”Knäpp igen”.

Sedan inleddes ett samarbete med Robert Gustafsson, 51.

Och sedan Vicky tog över teatern 1998 har det bara rullat på.

– Jag är bra på att ta det lugnt på mornarna. Äter frukost i sängen, läser alla morgontidningar och kommer till teatern vid elva. Jag är duktig på att ta ledigt och åker ofta till Palma på Mallorca där jag har en lägenhet sedan 20 år.

Jag frågar henne om kärlek i livet, en man kanske. Hon lutat huvudet bakåt och skrattar stort.

– Kanske när jag kommer upp i 80-års åldern.

Foto: IBL, Hänt